KALKHANTERINGENS HISTORIA

Bränna kalk till murbruk har gotlänningarna kunnat sedan medeltiden. När öns kyrkor började byggas på 1100-talet kom både bränd kalk och kalkstensblock till användning. Från mitten av 1600-talet tog exporten av bränd kalk fart och skutor med kalk gick från ön till svenska, danska och tyska hamnar. Det var då Gotland fick en ny herremansklass— kalkpatronerna . Mot slutet av 1800-talet ökade efterfrågan framför allt på kalksten. Man behövde kalk till järn och stålverken, pappersindustrin och sockerbruken. Cementtillverkningen kom också igång.

Vid  1900-talets början fanns ett 30-tal stenbrott på norra Gotland. Arbetet i ”stenbacken” var slitsamt, man hade bara enkla handverktyg till sin hjälp. Efterhand fick brytningen en mer industriell prägel men ända in på 50-talet lastades stenen för hand i stenbrotten. Sedan kom industrialiseringen igång och man koncentrerade produktionen till ett fåtal stenbrott och många andra stenbrott lades ner, vilket var en tragedi för de familjer som försörjde sig på näringen.

Bläse kalkbruk började redan på 1860-talet med kalkbränningen. Det uppges att tre ugnar var i drift samtidigt 1883. Brukets glansperiod var 1920– 30; då arbetade periodvis 140 man i Bläse. Kalkbränningen upphörde 1946, därefter skeppades kalksten ut under ytterligare ett tiotal år.

Stenindustrin har stor betydelse för Gotland än idag. I Storugns på norra Gotland finns Nordkalks stora stenbrott. Där bränner sedan 1989 också Kalkproduktion Storugns AB kalk i sin toppmoderna ugn. I Slite, 3 mil söderut från Bläse, bryter Cementa AB kalksten för sin cementtillverkning.

1983 skänktes hela anläggningen i Bläse till Stiftelsen Bläse Kalkbruk Industriminne av dåvarande ägaren Euroc. Bläse Kalkbruksmuseums intresseförening bildades samma år och har sedan dess oförtrutet arbetat med att bygga upp museet i Bläse och utveckla verksamheten. Portarna öppnades för allmänheten 1985.